Rit till havsguden

Bugningen går mot himmel och hav.
Men blicken vandrar gång på gång mot båten långt där ute.
Bönen går till guden.
Hjärtat går till båten.
I en och samma människa delar sig rörelsen åt två håll.
Den lilla båten hör till den som korsar gränsen.
Denna klippa är platsen där man ber för hans trygghet.
Allt som går att be om har man bett om.
Ändå finner hjärtat ingen ro,
och även när bönen är slut
kan blicken inte återvända från havet.
Mellan det ändlösa havet och den ensamma jorden binder en enda
bön samman den som gett sig av och den som stannat kvar.
Det äldsta en människa kunde göra för en annan
var att föra samman händerna så.