Ieodo

Allt är blått.
Himmel och hav
har svalnat till en enda färg.
De torra grenarna på stranden
ligger sammanflätade,
tätt mot marken.
Ett helt liv av vind
finns kvar i deras kroppar.
Långt ute, mitt i havet,
svävar en liten klippö
som en prick,
utom räckhåll.
Vi skulle kunna kalla det
ett landskap.
Men vinden är för nära
för det.
Innan vi märker det rör sig klädernas fåll,
och andedräkten blir kall.
Den som ser
står inte utanför ramen.
Bland de våta grenarna
har man redan stigit in.
Fūdo, en plats klimat och karaktär,
är inget man betraktar på avstånd.

Det är att stå mitt i det,
möta samma vind
och kylas ned tillsammans.
Ön är fortfarande långt borta.
Men vinden
är redan här.