Jejus hav

Hela ytan
är ett hav
i det torra gräsets färg.
Långt till vänster,
en liten båt.
Vid den svarta udden till höger
står en människa.
Båten är liten.
Människan är liten.
Mellan dem
ligger havet utan slut.
Når ett rop fram?
Vinden bär bort ljudet.
Syns en vinkande hand?
Avståndet suddar ut gesten.
Men havet
är inte vatten
som skiljer dem åt.
Hjärtat som ser den som gett sig av
och hjärtat som inte glömmer
platsen att återvända till
möts på detta vida vatten.
Att vara i samma hav,
även utan att nå varandra —
det är så
detta hav förenar.
Också mellan den som har gett sig av och den som blivit kvar
ligger ett sådant hav.