Havet är haenyeons tår

Det vida havet reser sig i det torra gräsets färg.
Mitt i havet är en svart klippa urholkad till en rund form.
Och mitt däri sitter två människor hopkrupna, vända mot varandra.
De gömmer huvudena mot varandras axlar och blir till en liten
kropp.
Vattnet är kallt och vinden stark.
Det enda de har är varandras kroppsvärme.
En liten ö.
Två små människor.
Men på denna trånga plats kan man känna hela världens tyngd.
Vinden är stor. Havet är stort.
Människan är liten.
Därför söker hon sig ännu närmare en annan.
Att uthärda är inte att besegra den väldiga världen.
Det är att luta sig mot varandra, så mycket som behövs för att inte
falla samman.
Havet kallades haenyeo-dykarnas tårar.
Att de tårarna inte blir till ett hav
beror på att det ännu finns en axel intill
att luta sig mot.