Mor och fisk

Fyra fiskar ligger på ett bord.
De ligger där som en gåva från havet.
Modern och barnet säger ingenting.
Var och en sjunker in i sina egna tankar.
De sitter sida vid sida, men är två små öar.
De väntar på en kund som inte kommer.
I moderns hjärta smyger sig oron in.
Barnets blick följer långt där ute en båt vid horisontens slut.
Bortom den linjen finns fadern.
En båt flyter på vattnet.
Ännu en liten ö mitt i det vida havet.
Inte heller fadern säger något.
Han drar i nätet.
Och drar igen.
Vinden blåser utan riktning.
Ändå släpper han inte årorna.
De fyra fiskarna har lämnat hans händer
och ligger nu på land, på denna sida.
Den måltiden är dagens skäl.

Plötsligt lyfter han huvudet.
Vid horisontens slut, en suddig prick.
Han vet, även utan att se.
Där finns hans hustru.
Där finns barnet.
I samma ögonblick ser också barnet här på samma linje.
Deras blickar möts på den, utan att de vet om det.
Horisonten är avståndet mellan dem —
en linje över vilken de inte når varandra, men som inte bryts.
Härifrån följer modern båten med blicken.
Därifrån följer fadern land med blicken.
Utan att se varandra ser de mot samma linje.
Fiskarna säger ingenting.
Men de bär med sig det djupa havets berättelse.
Faderns svett.
Familjens måltid.
Tiden då någon ska återvända.
Ju längre tystnaden varar, desto djupare blir väntan.
Vid den lilla platsen framför bordet går familjens dag.
Tills någons steg stannar,
går dagen så, också i dag.