Plöjning

En röd sol breder ut sig disigt över fältet.
Nedanför den står torra grenar i en rad.
Människan och oxen är båda sänkta i jordens färg.
De ser ut att vara en enda kropp med marken.
Det går inte att skilja den som plöjer från den som dras med.
De plöjer samma dag.
I denna enda scen ryms alla de färger vi hittills har sett.
En färg som inte dött, utan uthärdat.
En färg som inte längre är jord, utan tid.
En färg som tycks ha försvunnit, men som ändå andas.
Det är den färg som det länge uthärdade till slut har fått på denna
jord.
Det torra gräsets färg är den levande färg som blir kvar
även efter att livet länge har uthärdat.