Haenyeo

På den nära sandstranden bryts vita vågor.
En kvinna sitter där, lutad åt sidan.
Kroppen har kommit upp ur vattnet och vilar en stund på land.
Huden, sanden och havet är sänkta i samma ljus.
Om färgen nyss hade lagts på, skulle den ha varit klarare och
lättare.
Men denna färg har blekts länge av solen.
Den har uthärdat vinden.
Det var ett enda ljus.
Men i det ljuset låg många tider ovanpå varandra,
liksom djupet i vattnen denna kvinna färdats genom.
Djup kommer inte av att något blir mörkare.
Det uppstår först efter lång blekning, efter lång uthärdan.