Havet är haenyeons tår

Ser man snabbt, är det bara en gulnad yta.
En linje, horisonten.
Några svarta streck.
Men ser man länge, blir det annorlunda.
I mitten ligger en haenyeo, en kvinnlig fridykare, tungt hopsjunken.
Hennes kropp träder långsamt fram.
Långt till vänster hänger en liten båt som en prick vid horisonten.
Ser man snabbt, syns den inte.
Bara den som ser länge ser vad havet har fällt.
Den bleknade färgen är inte tom.
En sorg som aldrig fick sägas har trängt in i den.
Att se länge är att i den bleknade färgen finna en gammal gråt.
Så är det också med människor.
Ser man hastigt, går man förbi.
Först när man ser länge
syns gråten därinne.