In memoriam

Under en gul himmel stannar ett hus med halmtak, ett träd, en häst och en människa på samma plats.
Huset är lågt. Jejus vind slår mot det som är högt, så huset lägger sig lågt mot marken. Det härskar inte över platsen utan finner fäste i den.
Den krumböjda människan stannar länge innanför stenmuren. Muren stänger inte ute vinden. Den låter vinden passera genom springorna och rasar därför inte.
Inte heller människan i bilden tar platsen i besittning. Hon blir en del av den.
Att bo är inte en plats för livet, utan en hållning för att uthärda världen.
Läst så får titeln en ny innebörd. Att stanna i samma hållning på den plats där den som är borta en gång var. Kanske är det så man hedrar minnet av någon.