Den svarta solen

Havet gungar
i det torra gräsets färg.
Ovanför, en svart sol.
Den svävar,
men lyser inte upp någonting.
En liten båt flyter på vågorna,
och nedanför lutar sig en människa
mot en liten Jeju-häst.
Att ljuset saknas
betyder inte att livet försvinner.
Även under den svarta solen
flyter båten,
hästen och människan lutar sig mot varandra,
och havet rör sig ändå.
Hopp är inte att vänta på ljuset,
utan att, även utan ljus,
bli kvar, lutade mot varandra.
Även de dagar solen är svart
mörknar inte samhörigheten.