Tyfon

Vita vågor slår in över det vida havet.
Den svarta klippan sträcker sitt huvud ut mot vattnet.
På höjdryggen ovanför står en häst och en rad träd.
Mellan klipporna rinner en vit vattenström.
Långt borta reser sig Hallasan lågt.
Vid vattnet till höger sitter en liten människa hopkrupen.
Det finns två sätt att möta vinden.
Att stå emot.
Eller att gå med den.
Det som står helt rakt bryts först.
Träden på höjdryggen lägger sig tillsammans med vinden.
De förlorar inte, utan har valt att leva.
Så är det också med den hopkrupna människan. Att krypa ihop är ingen skam. Även när stora träd bryts överlever det som kurar ihop sig.
Att uthärda är inte att besegra vinden.
Det är att böja sig tillsammans, så mycket som behövs för att inte
brista.
Genom att böja sig så blir man till slut kvar.