Stormbyn

Vinden svepte fram över fältet.
Det halmtäckta huset rasade åt ena hållet,
och stenmuren miste sin form.
Långt borta, under horisonten,
står den gamle mannen och hästen lutade mot varandra.
Huset kunde inte skydda människan,
men människan och hästen
skyddar ännu varandra.
Det var huset som rasade samman,
inte deras samhörighet.
Även om platsen att återvända till har rasat samman
kan livet börja om igen,
om det finns någon kvar vid ens sida.