Båten som ger sig av

När landskapet var målat saknade det stadga.
Därför lade han till en människa.
Inte stor.
Utan namn.
Bara som en prick.
Han lade till den för att hålla bilden samman.
Inget ansikte.
En människa med böjt huvud.
En gammal man, stödd mot sin käpp.
Landskapet var huvudpersonen.
Människan var en utsmyckning.
Men något märkligt hände.
Den lilla människan började styra hela bilden.
Mindre än en hundradel av ytan,
men den höll allt det andra omkring sig.
En enda prick.
Ju mindre pricken blev, desto djupare blev ensamheten.
Någon sade:
den där människan liknar ett självporträtt.

Han sade inte emot.
Med den enda meningen blev allt klart.
Den namnlösa människan var vem som helst.
Men till slut var det målaren själv.
En prick som lagts till för att hålla ihop bilden
höll fast honom hela livet.