Försjunkenhet

Han ser varken havet, solen, eller hästen bredvid sig.
Han har gått djupt in i världen i sin egen hand.
Hur vid världen än är, räcker det för honom med en enda liten yta
under trädet.
Ingen kallar på honom.
Därför kan han stanna där helt och hållet.
Hästen gör sitt. Båten gör sitt. Solen gör sitt.
De rör inte vid varandra.
Därför stör de inte heller varandra.
Friden var ett ljus som kom först efter att allt hade dragit sig undan,
efter avståndet, efter tomheten, efter tillbakadragandet.
Ett ljus som tyst sänkte sig över en liten yta där ingen fanns.
Även när solen sjunker reser han sig inte.
Som om det vore gott nog att världen glömde honom.
Den bortglömda platsen var för honom den ljusaste.