Hopp, vilja, fred och kärlek

Solen svävar, men världen är inte ljus.
De två människorna till vänster
sitter lutade mot varandra,
och hästen vakar tyst vid deras sida.
En människa i mitten
lyfter båda armarna mot himlen.
Det är ingen glädjegest.
Det är en gest av att inte släppa hoppet,
även under mörka dagar.
Kråkan drar förbi,
och vinden slutar inte blåsa.
Men människan
sänker inte sina armar, ända till slutet.
Hopp är inte
att tro på en ljus dag,
utan att lyfta händerna mot himlen
även på en mörk dag.
Människorna och hästen intill ser på händerna.
Det finns ögon som ser dem.
Därför sjunker händerna inte.