Den återfunna vägen

jämn.
Den blir mörk, sedan ljus.
Den blir tjock, sedan tunn.
På vissa ställen tunnas den ut som om den skulle brista.
På andra ställen vaknar den igen och blir starkare.
I en enda linje finns böjningar.
Detta är livets linje.
Inte heller livet är jämnt.
Det finns stunder av kraft och stunder av trötthet.
Det finns stunder av klarhet och stunder av dunkel.
Det ser ut att brista, men fortsätter ändå.
Det som rör hjärtat mest är platsen där linjen nästan brister.
Platsen där den har tunnats ut till nästan ingenting.
Där håller vi andan.
Kommer den att brista?
Men linjen brister inte.
Den fortsätter, hur tunn den än är.
Och den vaknar igen.

Detta är uthärdandets gestalt.
Att uthärda är inte alltid att vara stark.
I uthärdandet finns stunder som nästan brister.
Stunder då man tror att man inte längre orkar.
Men att inte brista, att fortsätta, hur tunt det än är —
det är att uthärda.
Det är inte bara det starka fortsättandet som är liv.
Också det som fortsätter som om det skulle brista är liv.
Kanske är det ett djupare liv.
I en enda linje ryms ett helt liv.