Den vacklande ekan

Ett hav i det torra gräsets färg lutar över hela bilden.
Långt till vänster vacklar en liten båt som en prick.
Men det är inte bara båten som vacklar.
De svarta vågorna vacklar.
Det halmtäckta huset på kullen vacklar.
Hästens hjärta och människans hjärta vacklar i samma vind.
Båten är på havet.
Människan och hästen är på land.
De befinner sig på olika platser, men i samma oro.
Människan kan inte gripa tag i båten.
Hästen kan inte hejda dess vacklande.
Det finns ingenting de kan göra.
Därför återstår en enda handling.
Att se.
Huset sänker sig.
Hästen ställer sig vid människans sida.
Och människan tar inte blicken från havet, ända till slutet.
Att uthärda är inte att aldrig vackla.
Det är att i sitt eget hjärta uthärda en avlägsen varelses vacklande,
och aldrig ta blicken därifrån.
Den vacklande lilla båten är en liten båt på havet.
Men den är också ett liv som vacklar inom en människa.

Världen är vid och båten är liten.
Men för denna enda lilla varelses skull håller allt på land tyst andan.