Båten som ger sig av

Hästen är ensam kvar.
Men vid dess fötter finns en svart skugga tillsammans med den.
Solen ger inte tillbaka den som gått förlorad.
Den lägger bara en skugga
i den tomma platsen.
På dagar då längtan är så djup att den är svår att uthärda ensam,
ställer solen tyst en gestalt vid ens sida,
en gestalt som rör sig tillsammans med en.
Därför är hästen inte helt ensam,
även efter att båten har försvunnit.
Tröst är inte att ta bort sorgen.
Det är att tyst stanna kvar vid dess sida.
Även himlen vet det.
Därför tar den inte bort skuggan.