En vacklande horisont

Horisonten vacklar.
Världens riktmärke vacklar.
Marken, huset och båten
böljar som om de förlorat sin plats.
Mitt i detta
står en människa med stöd av en käpp.
Det är inte så att han inte vacklar.
Käppen berättar det.
Han tar stöd för att han vacklar.
Men även mitt i vacklandet
glömmer han inte
vart han ska rikta blicken.

Han följer inte båten som ger sig av.
Ett öga som följer det som har lämnat oss
faller samman mot det förflutna.
Han ser bortom
platsen dit båten ska,
mot den tomma horisonten
där ännu ingenting nått fram.
Horisonten är inget slut.
Den är platsen där
den synliga världen
och världen som ännu inte kommit möts.
Att finnas till
är inte att stå på en fast grund.
Det är att hålla blicken riktad,
även när riktmärket vacklar,
inte mot det förflutna
utan mot det som ska komma.
Också i dag ser han
mot det som ännu inte kommit.
Det seendet
håller honom upprätt.