Längtan

Målaren, som hela sitt liv stått ensam vid stranden,
målade de två människor han mest av allt ville ha vid sin sida
som träd.
Han förde dem åter till sig
och satte sig själv under träden,
som ett barn.
Vid trädens fot.
Så nära att han kunde nå dem med handen.
Han längtar efter dem som inte gick att nå,
även när de stod vid hans sida.
Eftersom de inte fanns där, reste han dem i målningen.
Eftersom han inte kunde nå dem, satte han sig vid deras fot.
Det namn han inte kunde ropa
kallade han ett träd.
Och länge stannade han därunder.
Även när solen kallnade och mörkret föll,
gick han inte därifrån.
Därför att han var deras barn.