Vart?

Vinden suddar ut fältet.
Den suddar ut vägen.
Den suddar ut fotspåren.
Den suddar till och med ut riktningen hem.
En häst står där med huvudet djupt böjt.
Vart ska den gå?
Framför den slår sig en kråka ner.
En fågel som känner vägen.
En fågel som har färdats mellan denna värld och den andra.
Men den pekar inte ut någon väg.
Den sätter sig bara mitt emot hästen.
Genom att inte svara är den ändå tillsammans med den.
Den som gått vilse behöver ibland
inte en väg,
utan någon vid sin sida.
Att stå kvar på sin plats,
utan att drivas bort av vinden.
Denna rådlösa stillhet är den enda värdighet
som är möjlig på detta fält.