Artwork text
Ett träd reser sin långa kropp mot himlen.
Det är inget träd som vuxit rakt.
Det är ett träd som länge har uthärdat vinden,
böjt sig,
och böjt sig igen.
Vid änden av den böjda kroppen
lyfter två fåglar.
För att inte sjunka ner i fältet.
För att inte begravas i vinden.
De ropar med den högsta tonen.
Jag lever.
Jag är här.
Så att ljudet når ända bort till himlens yttersta rand.
Den höga tonen är ljudet av ett väsen
som pressar sig själv uppåt för att inte försvinna.
Även om kroppen är fast i jorden,
kvarlämnad i exilen,
kan ljudet lämna kroppen
och stiga ända dit den tomma solen finns.
Detta vingslag är inte skilt från trädet.
Det är den enda ton som den böjda kroppen burit hela sitt liv,
och som till slut har fått vingar.
Key context
Byun Shi-Ji var en koreansk modern och samtida målare som skildrade Jejus Fūdo inte som bakgrund utan som ett villkor för existensen. Ensamhet, väntan, vind och färgen av torrt gräs formar en glokal koreansk modernism som förenar plats och värld.