Kråkan och jag

Jag ligger på marken och lägger ner all min tyngd.
De levda dagarnas möda.
Ångern över vägen jag valde fel.
En kråka ser stilla ner på mig.
I dess svarta ögon finns varken dom eller fråga.
Världen frågar mig ständigt vem jag är.
Men kråkan frågar inte.
Den stannar bara vid min sida,
så att jag inte är ensam.
När vi ser länge på varandra börjar jag likna kråkan.
Och kråkan börjar likna mig.
Vi ser mot samma himmel över samma jord.
Även när solen går ner blir hjärtat lite lättare.
Att känna varandras ensamhet utan att tala.
Det är samtalet mellan kråkan och mig.
Att vara vid någons sida utan att fråga.
Också för människor är det svårast, och det man är mest tacksam för.