Kråkor på stenmuren

På stenmuren har kråkorna samlats.
Även stenröset framför muren
ser, om man betraktar det stilla, ut som människor som sitter
hopkrupna.
Axel mot axel.
Huvudena böjda.
Samlade till en enda kropp.
Långt ute på havet flyter en båt.
Fåglarna kan flyga.
Men människorna som blivit sten kan inte lämna sin plats.
Har de väntat så länge
att människan blivit sten?
Har de som stannat kvar, medan de väntade på den som gett sig
av,
lutat sig mot varandra och stelnat till ett enda röse?
Båten är långt borta.
Väntan blir kvar på land.
Stenröset är inte död sten.
Det är formen av människor

som förlorade orden medan de väntade på den som inte
återvänder.
Också i dag
finns stenen kvar på samma plats.