Minne

Den hästen fanns alltid där.
Bredvid stenmuren.
Som om den hade funnits där redan innan jag föddes.
När vi plöjde fältet gick den vid min sida.
När ett barn grät vände den huvudet.
När det regnade andades vi under samma tak.
Jag hade aldrig hållit om den.
Jag hade aldrig ropat dess namn.
Och ändå är det märkligt.
Jag visste inte att det skulle göra så ont.
Jag såg den varje dag.
Därför visste jag inte att jag såg den.
Den var så nära att jag inte visste att den fanns.
Därför stannar penseln när jag försöker måla den.
Målar jag den tydligt, är det inte längre den häst jag känner.
Målar jag den inte alls, blir det som om den hästen aldrig funnits i
denna värld.
Efter lång tvekan målade jag den svagt.
Som om den sjönk in i bakgrunden.

Varken helt närvarande, eller helt frånvarande.
Bara så mycket.
Det är rätt.
Minnet har alltid just denna täthet.
Det man älskat mest blir kvar som det suddigaste.
Det som längst stått vid ens sida förlorar först sin kontur.
Jag suddade inte ut den.
Hästen gick själv in i mig.
Den kom så djupt in genom mina ögon att den knappt syns längre.
Nu, varje gång jag andas, andas också den hästen.