Vind och vågor

Vågorna är höga och vinden är hård.
Det halmtäckta huset sjunker lägre.
Trädet förlorar sina grenar.
Hästen böjer huvudet.
Var och en har förlorat något: takets höjd, en gren, huvudets raka hållning.
Ändå finns allt kvar på sin plats.
Att uthärda är inte att stå kvar utan sår.
Det är att långsamt ge bort något av sig själv
och ändå inte försvinna.
Så är ansiktet hos den som levt länge.
Där finns spår av det förlorade, och mellan spåren finns människan ännu kvar.