Vägen hem

Under en svart himmel sveper en vit vind över fältet.
På en väg i det torra gräsets färg går en kvinna och en häst
lutade som en enda kropp.
Kvinnan bär en vattenkruka på ryggen.
Hästen följer tyst vid hennes sida.
Vinden drar i klädfållarna
och suddar ut vägen under deras fötter.
Men de två stannar inte.
Långt borta finns ett halmtäckt hus.
Litet och otydligt.
Men platsen att återvända till finns ännu kvar.
Vägen hem är inte den väg man går
efter att vinden har lagt sig.
Den är att, även med en utmattad kropp,
till slut vända sig mot hemmet.
Vägen verkar brista, men fortsätter ändå.
Kvinnan och hästen återvänder längs den tunna linjen.
Även om husets ljus ännu är långt borta
räcker det att vara vänd åt det hållet för att stegen ska fortsätta.