Middagens ensamhet

Solen står över huvudet.
Ingen skugga.
Ingen plats att gömma sig på.
Vinden vänder fältet upp och ner.
Båten flyter långt borta.
Huset ligger lågt nedhukat.
Trädet skakar, svart.
En människa böjer kroppen där nedanför.
Ljuset är så starkt att ingenting egentligen når fram.
Mitt på dagen är vi i dagens mitt.
Och samtidigt ensamhetens högsta punkt.
Inget mörker att dra sig tillbaka till.
Ingen kväll att vänta på.
Allt är klart och ljust.
Men ingen finns vid ens sida.
Därför blir människan, i den ljusaste stunden,
som djupast ensam.
I varje människas liv
finns en sådan middagstimme.