Vinden

Jag kom först.

Innan en mänsklig fot satte sitt avtryck i denna jord drog jag redan över de svarta stenarna.

Långt dessförinnan, sägs det, korsade en kvinna havet med jord i famnen. När hon satte sig och andades ut reste sig ett berg. När hon försvann fanns bara jag kvar.

Sedan dess rör jag mig över detta land. Innan ponnyerna föddes kände jag riktningen i deras manar. Innan kråkorna ropade kände jag skuggan av deras röster. Innan det torra gräset fick färgen av all den tid det hade levt fanns jag vid dess sida.

Så återvände en man en dag, stödd på en käpp, med böjda axlar och ryggen mot havet.

Jag välkomnade honom inte. Jag drog bara i fållen på hans kläder och fick spetsen på hans pensel att darra.

Den som kommer långväga ifrån kan inte genast leva här. Först den som gör sig ödmjuk kan måla mig.

För att pröva honom blåser jag än i dag.

Jag kände inte igen honom.

Många båtar
hade nått denna ö,

och många människor
hade lämnat den.

Jag kände redan ponnyns man
och kråkans skri.
Men människors namn
lär jag mig inte utantill.
Den som kommer,
kommer.

Den som går,
går.

Det var allt
jag visste.

Men den mannen
var annorlunda.

Så snart han hade ställt ner
sina saker,

stod han framför havet

och rörde sig inte
på länge.

Jag välkomnade honom inte.

Jag kastade havssalt
i hans ögon.

Jag drev den sandfyllda vinden
ända in i hans mun.

Jag drog i kanten
på hans rock,

som om jag ville
slita sönder den.

Hatten
han hade burit med sig

rullade jag iväg

och jagade den
mot havet.

Så tog jag emot dem
som kom
från fastlandet:

som en vind
som slår mot en stenmur
och vänder tillbaka,

som en vissling
som river sönder
takskäggets kant.

Han vacklade.

Ett knä
böjde sig
mot en våt sten.

Hans käpp
fastnade
i en spricka i berget.

Jag knuffade honom
bakifrån,
mot axeln.

Han skakade till,
men han vände sig inte om.

De sade
att han var en målare
från Tokyo.

De sade
att han också hade ett namn
i Seoul.

Jag känner inte
sådana saker.

Jag såg bara
att han satt länge
på det torra gräset.

Solen gick ner.

Och solen
gick upp igen.

Han var fortfarande där.

Först då förstod jag:

den här mannen
var inte någon
som skulle ge sig av.

Han var inte någon
jag skulle måla.

Han var någon
som skulle måla mig.
För första gången,
inför en människa,

höll jag andan.

Jag fick hans pensel
att darra.

Om nätterna kom jag in genom dörrspringan
och visslade.

Jag rev sönder pappret
i fönstren.

Jag lyfte täckena.

Jag välte
skålen med vatten.
Han täckte ansiktet

och vände sig
på sidan.

Men han packade inte
sina saker.

Därför lät jag honom inte
vara ifred
ens om dagen.

Den första dagen
han fällde upp staffliet,

välte jag det.

Jag smutsade ner duken
med sand.

Jag välte färgerna.

Jag väntade på
att han skulle bli arg.

Jag väntade på
att han, som målare
från fastlandet,

skulle vända mig ryggen
och gå.

Men han reste
staffliet igen.
Han knäböjde.

Han skakade av sanden.

Han tog penseln
på nytt.

Jag blåste
hårdare.

Hans handled darrade.

Linjen
blev oregelbunden.

Då hände
något märkligt.

Han försökte inte
stoppa
den darrande handen.

Tvärtom,

han överlämnade sig
åt min skakning.

Hans svarta linje
blev grövre,

mer böjd,

mer levande.
Då förstod jag
för första gången:

det som är böjt
är inte svagt.

Det är formen
av det
som har uthärdat.

Jag ville
hindra honom,

men det var jag
som målade honom.

På varje plats
där jag skakade honom,

växte hans målning.

På varje plats
där jag ville sudda ut honom,

fördjupades hans gestalt.

Den dagen förstod jag
för första gången:

det finns människor
som inte besegrar vinden,

utan blir
vind.
Jag blev
lite rädd.

Jag skickade
Jeju-ponnyn.

En morgon,
när han vandrade omkring
utan att veta
vad han skulle måla,

drev jag fram
en liten häst
från fältet
till honom.

Den här gången var det inte för att ta något ifrån honom.

Det var ett litet djur,

magert,

med rufsig man.

Det var inte stort
som hästarna
på fastlandet.
Det glänste inte.

Jag ville se
hur han skulle behandla
denna fattiga varelse.

Han såg länge
på den.

Han såg på
den lilla hästens
böjda rygg,

på dess sänkta hals,

på manen
som vinden
hade trasslat till.

Han skrattade inte.

Han tyckte inte heller synd om den.

Han rörde bara
vid sin egen axel.

Först då förstod jag:

i det djuret
såg han sig själv.

Någon som hade skjutits bort
från fastlandet.
Någon som hade återvänt
från en stor scen
till en liten ö.

Någon
med böjd rygg
och rufsig man.

Så var också
stenmurarna
på denna ö.

De reser sig inte högt
för att visa sig.

De står lågt,

lutade
mot varandra.

Denna låghet
var deras sätt
att hålla ut länge.

Både Jeju-ponnyn
och han visste det redan.

Hans pensel
började röra sig.

Hästens kontur
ristades in på duken
med en svart linje.

Jag skakade honom
inte mer.

Den dagen såg jag
ett djur och en människa

bli bröder
i samma natur- och livsmiljö.

För första gången,
för hans skull,

stillnade jag.

Jag väckte
kråkan.

När han började vänja sig
vid att måla
Jejus lilla häst,

skakade jag en kråka
som sov
på grenen
av ett gammalt celtisträd.
Den var svart,

mager,

med ett grumligt öga
och bara ett ben.

När de andra kråkorna
flög i flock,

blev den kvar
ensam.

Jag skickade den fågeln
till hans ateljéfönster.

Kråkan
kraxade inte.

Den såg bara
länge på honom.

Och han lade ner
penseln

och såg kråkan
rakt i ansiktet.

Medan de två varelserna
uthärdade
varandras tystnad,

gick jag mellan dem
och lyssnade.
Kanske visste han inte
vad kråkan sade.

Men den natten
gick en svart fågel

in i hans målning.

En fågel
som flög lågt
över havet.

Eller kanske en fågel
som höll vakt
bakom axeln
på en gammal man med käpp.

Kråkan
är inte en lyckofågel,

säger människor.

Men jag vet:

kråkan är själen
hos dem
som inte kunde ge sig av.

Visste också han
det?

Visste han
att kråkan
i hans målning
egentligen
var han själv?

Från den dagen
bar jag kråkans röst

endast till
hans ateljé.

Jag reste havet.
Det var en höst då hans pensel hade blivit alltför van. Jag drog upp stora vågor från det avlägsna havet. I tre nätter och tre dagar blåste jag utan vila. Tak flög bort, fiskebåtar slogs sönder och människornas oro blandades med vinden.
Jag ville att han skulle bli rädd. Jag ville ännu en gång lära honom den rädsla en människa bör känna.
Han öppnade ateljédörren och kom ut. Utan ens en regnkappa av halm, med bara en käpp i handen. Han ställde sig på klippan vid havet. Under hans fötter reste sig vågorna som berg och föll samman.
Jag knuffade honom. Kroppen vacklade, men han föll inte på knä. Han höll sig i stället uppe med käppen.
Jag vet inte vad han såg då. Men blicken var riktad mot det avlägsna havets yttersta rand, platsen där jag föddes. Kanske var det en horisont som någon hade sett på hela sitt liv. Kanske en plats där människor länge vilat blicken medan de väntade på dem som inte kom tillbaka.
Den som sett alltför länge på havet blir ibland till sten. Det hade jag vetat länge. Varje gång jag passerar dessa klippor sänker jag rösten.
Så var det också den dagen. Hans blick sökte inte stormens mitt, utan väntan bortom stormen.
Efter den dagen blev havet i hans målningar aldrig stilla. Det var alltid i rörelse, alltid svart och alltid levande. Och i bilden fanns alltid en människa med ryggen mot havet. En gammal man med käpp. Eller en människa som höll på att bli sten.
Stormen drog förbi.
Jag kunde inte bryta honom. Jag gav honom havet.

Jag tog
hans färger.

Havet jag hade gett honom gick inte att måla
med de färger han hade.

Färgerna
han hade tagit med sig
från Tokyo:

koboltblått,

kadmiumrött,

djup ultramarin.

Jag torkade dem
en efter en.

Jag gjorde dem hårda
med fukt.

Jag blekte dem
med sol.

Jag spräckte dem
med salt.

Jag ville
att han skulle bli kvar
med tomma händer.

Att fastlandets färger,

Tokyos färger,

Seouls färger,

alla
skulle lämna honom.

Han satt länge
framför den tomma duken.

Som någon
som inte vet
vad han ska måla.

Eller som någon
som till sist börjar förstå

vad han inte
ska måla.

En morgon
gick han ut på fältet.

Jag följde honom.

Han tog
en handfull torrt gräs
i handen.

Han såg länge
på det.

Det var inte grönt.

Det var inte gult.

Det var inte brunt.

Det var en färg
som hade levt
hela sommaren,

uthärdat hösten,

och ännu stod
framför vintern.

En färg
skapad av tiden.

En färg
som platsens natur och liv
långsamt hade dragit fram.

Han återvände
till ateljén

och började göra
den färgen.

Den föddes inte
på första försöket.
Han blandade den
tiotals gånger.

Han lade lager.

Han strök bort.

Och när
det torra gräsets färg
till sist syntes
på hans duk,

förstod jag.

Det jag hade tagit
var inte hans färger.

Det var färgerna
han måste lämna.

Nu målar han
med min färg.

Jag fick honom att glömma sitt namn.
När han först kom till ön hade han många namn. Namnet på priset från Tokyo. Namnet konstvärlden i Seoul kallade honom. Namnet hans lärare lämnat efter sig. Namnet kollegerna mindes. De namnen var tunga. Varje gång han lyfte penseln lade sig namnen först på duken.
Jag blåste bort dem ett efter ett. Först tog jag namnet från Tokyo. Jag begravde det i havet tills han inte längre drömde på japanska. Sedan tog jag namnet från Seoul. Jag väntade tills breven slutade komma, tills inga utställningsnyheter hördes och besöken hos honom blev allt färre.
Han blev lättare och lättare. Det som vilat på axlarna föll bort, och hjärtat sänkte sig i takt med den böjda ryggen.
En kväll signerade han ett hörn av en målning med ett litet tecken. Ji, 志, som betyder vilja eller avsikt: namnet han ristat in i sig själv. Det var varken stort eller stolt. Bara ett tecken på att en människa med en avsikt inom sig stod på en plats. Det var både namn och titel.
Just det namnet tog jag inte ifrån honom.
Först den som förlorat allt onödigt kan få sitt eget namn. Det bevisade en människa den dagen.
Jag drog en gång stilla över hans nya namn.

Jag hörde hans tystnad.
Efter den dag då han ristat in namnet talade han mindre. Jag trodde att det var sorg. En människas stilla uppgivenhet inför att världen höll på att glömma honom.
Men så var det inte.
Hans tystnad var inte tom. Där fanns havets ljud. Ljudet av grässtrån som torkade. Jeju-ponnyns andning. Kråkans vingslag. Och under alla dessa ljud fanns jag.
Han lyssnade. Genom att inte tala hörde han till slut vad platsens natur och liv sade.
En dag frågade en besökare från fastlandet om han inte kände sig ensam. Han log bara stilla. I stället för att svara öppnade han fönstret lite till.
Jag kom in genom springan, fick besökarens klädfåll att fladdra en gång och gick ut igen.
Det var hans svar.

Nu går jag
och lämnar honom här.

I morse
skakade jag
ateljéns fönster
för sista gången.

Han vände sig inte om.

Handen
som höll penseln
stannade inte.

När han först kom
till denna ö,

prövade jag honom.

Jag välte
hans staffli.

Jag tog
hans färger.
Jag bar bort
hans namn.

Jag lyfte
havet.

Jag ville
att han skulle knäböja,

ge sig av,

eller brytas.

Han knäböjde,

men han gick inte.

Han bröts,

men reste sig igen.

Och någon gång,

utan att jag märkte det,

började han
likna mig.

Hans rygg
var böjd,

men han vacklade
inte längre.
Hans ord
blev färre,

men djupare.

Hans svarta linje
liknade
min struktur.

Hans torra gräsfärg
liknade
min tid.

Nu
behöver han inte längre
mina prövningar.

Nu har han själv blivit
platsens natur och liv.

Jag ska inte längre
skaka honom.

Jag ska bara stanna
vid hans målningar.

Den dag
han lägger ner penseln,

ska jag ta emot
hans sista andetag

och ge det tillbaka
till fälten,

till havet,

till det torra gräset.

Jag kom först.

Men han
kommer att stanna
längre än jag.

Inne i hans duk

ska jag blåsa
för alltid.