Målaren

Till sist återvände jag.
Jag lämnade ön när jag var sex. Till Osaka, till Tokyo och sedan till Seoul. Fyrtio år gick däremellan.
Folk sade att jag hade nått framgång. Jag hade fått ett stort pris i Japan, gjort mig ett namn i Seouls konstvärld och undervisat studenter på universitetet. Jag trodde att detta var min väg.
Men en dag, när jag såg in i min målning, förstod jag plötsligt. Ingenstans i den fanns jag. Där fanns spår av min lärare, tidens mode och västerländska tekniker.
Bara jag saknades.
Den natten kunde jag länge inte somna. Utanför fönstret flöt Seouls ljus förbi, och någonstans bortom dem tyckte jag mig höra vinden. Vinden från den dag långt tillbaka då jag lämnade ön på min mors rygg.
Jag packade. Folk försökte avråda mig. »Vad ska ni göra på den avlägsna ön?«
Jag kunde inte svara. Jag visste bara att det inte var jag som gav mig av, utan något som kallade på mig.
När jag steg av planet och mötte vinden igen för första gången förstod jag. Den var inte mild. Den knuffade mig hårt som om den inte kände igen mig, blåste salt innanför mina kläder och slog mig två gånger bakifrån på axeln när jag vände mig. Den sträva beröringen var märkligt nog inte främmande. Det var samma vind som jag känt på min mors rygg som barn.
Mor kallade vinden halmang, »gammor«. Hon sade att den kom från havet i väster på första dagen i månkalenderns andra månad, stannade femton dagar och sedan gav sig av. Man fick inte glömma att göra riskakor och lägga fram dem vid havet, sade hon. Ett litet fat riskakor, salt havsvind och lukten av mors händer.
Varken när jag gick på Tokyos gator eller när jag lyfte penseln i ateljén i Seoul tänkte jag en enda gång på halmangs namn. Inte en gång på fyrtio år. Jag hade lärt mig att det var vidskepelse och betraktat det som en dåraktig gammal sed.
Men i det ögonblick jag steg av planet kom namnet först tillbaka i kroppen. Det mitt huvud inte mindes kom mina axlar ihåg. Vinden mot ansiktet kallade på mig med mors röst.
Jag hade aldrig lämnat ön.
Jag hade bara länge, mycket länge, varit på väg tillbaka.

Mina händer
var tomma.

Under det första året
efter min återkomst

kunde jag inte
måla någonting.

Jag gjorde i ordning
ateljén.

Jag ställde upp
dukarna.
Jag öppnade färgerna.

Jag tog penseln
i handen,

men handen
rörde sig inte.

Jag visste inte
vad jag borde måla.

Teknikerna
jag hade lärt mig
i Tokyo

såg på denna ö
stelbenta ut.

Landskapen
jag hade målat i Seoul

fanns inte
här.

Allt jag ägde

blev på denna plats
utan nytta.

Jag skämdes.

En människa
som hade målat
i fyrtio år
stod framför
en tom duk

som ett barn.

Jag stängde dörren
till ateljén

och gick ut
på fälten.

Inte för att
se något.

Jag ville bara
vara där.

På denna ös jord.

I denna ös vind.

Solen gick upp
och ner.

Gräset
rörde sig.

Jejus lilla häst
gick förbi.

Jag gjorde
ingenting.

Jag såg bara.
Det fanns också en dag
då min pensel
stannade länge

framför ett lågt hus
med halmtak.

Före formen
syntes hållningen.

Framför det huset
började jag långsamt
lära mig

att måleriet
inte får ha bråttom.

Så gick
ett år.

Människor trodde kanske
att jag hade övergett
måleriet.

Ibland
trodde också jag det.

Men nu,
när jag ser tillbaka,

förstår jag:
det året
var det viktigaste året.

Det tog mig ett år
att släppa allt
jag hade i händerna.

Det tog mig ett år
att bli en människa
med tomma händer.

Först när händerna
är tomma

kan platsens natur och liv
lägga någonting i dem.

Då visste jag
ännu inte detta.

Jag bara
väntade.

Jag såg
gräsets färg.
Det var sent på hösten
det året.

Jag satt på fältet
och utan att tänka

sträckte jag ut handen

och plockade
ett enda grässtrå.

Jag lade det
i min handflata

och såg länge
på det.

Jag såg gräsets färg.

Det var märkligt.

Jag hade målat
i fyrtio år,

men jag hade aldrig
verkligen sett
gräsets färg.

Jag kallade den grön
och gick vidare.

Jag kallade den
ett torrt blad
och glömde den.

Men det strået,
den dagen,

i min handflata,

kunde inte kallas
vid något namn.

Det var en färg
som hade levt
hela sommarens grönska.

Det var en färg
som långsamt hade torkat
under höstsolen.

Det var en färg
som vinden hade rört vid
oräkneliga gånger,

som hade mättats
av salt.

En färg
skapad av tiden.

En färg
som platsens natur och liv
hade dragit fram.

Det var inte guld.

Guld
lyste för starkt.

Det var inte brunt.
Brunt
var för mörkt.

Det var
det torra gräsets färg.

Den hade
inget annat namn.

Den färgen
var bara
den färgen.

Jag tog med mig
grässtrået

och återvände
till ateljén.

Jag började
blanda färger.

Jag misslyckades
tiotals gånger.

När jag lade till jord
blev färgen för tung.

När jag lade till gult
blev den för lätt.

När jag försökte bevara
minnet av det gröna
blev den falsk.

När jag bara betonade
torrheten

blev den
en död färg.

Dagar gick.

Och när den färgen
till sist visade sig
på duken,

stannade jag handen

och såg länge
på den.

Det var inte jag
som hade skapat den.

Platsens natur och liv hade lånat
min hand

för att måla
sin egen färg.

Den dagen
förstod jag för första gången:

måleri
är inte något
jag gör.

Jag stod framför
Jejus lilla häst.

Den dag
jag för första gången
såg det djuret
på fältet

kunde jag länge
inte röra mig.

Det var en liten häst,

mager,

med rufsig man.

Den var inte stor
som hästarna
på fastlandet.

Den hade ingen glans.

Den var ingen tävlingshäst.

Den var ingen draghäst.
Den var bara
ett gammalt djur

som hade levt
genom att uthärda

denna ös vind,

dess regn,

dess sol.

Den såg på mig.

Och jag
såg på den.

Då hände
något märkligt.

I det djurets
böjda rygg

såg jag
min egen rygg.

I dess sänkta hals

såg jag
min egen hals.

I manen
som vinden hade trasslat till

såg jag mitt eget hår
efter fyrtio år
av kringirrande
och återkomst.

Jag skämdes.

Och samtidigt
kände jag
en märklig glädje.

När jag levde
på fastlandet

ville jag måla
stora hästar.

Hästar
med blanka muskler,

med manar
som flög i vinden,

majestätiska.

Hästar
sådana som västerländska målare
hade målat.

Men på denna ö
fanns inga
sådana hästar.

På denna ö
fanns en häst
som liknade mig.

Någon som hade skjutits bort.

Någon som hade blivit liten.

Och ändå —

någon som
inte gick.

Den dagen
återvände jag
till ateljén

och målade för första gången
Jejus lilla häst.

Jag målade den inte stor.

Jag målade den inte praktfull.

Jag målade den bara
så som den var:

den böjda ryggen,

den sänkta halsen,

den rufsiga manen.

När målningen var färdig
och jag tog ett steg tillbaka,

log jag.
Det var inte ett porträtt
av Jejus lilla häst.

Det var
mitt självporträtt.

Jag tog emot kråkan.
En vintermorgon satt en svart fågel vid ateljéfönstret. En mager, gammal kråka med ett grumligt öga och bara ett ben. En fågel som blivit ensam kvar när de andra flög i flock. Jag drev inte bort den. Jag såg bara på den.
På fastlandet sade man att kråkan inte förde tur med sig. När den kraxade sade folk att den drog olycka till sig och strödde salt. Också jag hade länge fått lära mig det och trott på det.
Men den morgonen var kråkan vid fönstret ingen skrämmande varelse. Bara någon som inte kunnat ge sig av. Någon som trängts ut ur flocken och såg världen med ett öga. Och som ändå inte lämnat denna plats.
Jag kände igen det: någonting i fågeln fanns också i mig. Den som trängts ut ur fastlandets konstvärld. Den som sett världen med ett öga, kanske med fel öga. Men ändå inte lämnat sin plats.
Efter den dagen började jag måla kråkor. Folk undrade. »Varför just kråkor? Det finns ju skator och vita hägrar.«
Jag kunde inte svara. Jag visste bara att kråkan varken var ett gott eller ont omen. Den visar dem som uthärdat platsens natur och liv. Dem som inte lämnat platsen, dem som värnat den och till slut inte förlorat sin egen färg.
Kråkan i mina målningar är inte sorgsen.
Den har bara ett ansikte som uthärdat länge.
Jag vet att mitt ansikte alltmer liknar det ansiktet.

Jag stod i stormen.
Den hösten upphörde vinden inte på tre dagar och tre nätter. Tak flög bort, fiskebåtar slogs sönder och människornas oro blandades med vinden.
Jag kunde inte sitta kvar i ateljén. Jag vet inte vad som drog mig ut. Med bara en käpp i handen, utan ens en regnkappa av halm, gick jag ut till klippan.
Vågorna reste sig som berg och föll samman. Vinden knuffade mig. Ett enda steg till och jag skulle ha sugits ner i det svarta havet. Märkligt nog var jag inte rädd.
Vinden slet upp klädfållen och trängde in, gjorde ett varv i min kropp och gick ut igen. För första gången förstod jag vad det betydde att befinna sig i platsens natur och liv.
På fastlandet sökte jag skydd för regnet. Jag stängde ute vinden och fruktade stormen. De fanns utanför mig och hotade mig.
Men den dagen på klippan förstod jag. Platsens natur och liv finns inte utanför mig. De är det sammanhang inom vilket jag kan finnas till.
Stormen var ingen katastrof. Den var ögonblicket då platsens natur och liv visade sitt djupaste väsen. Och först i det ögonblicket blev jag en del av dem.
Tillbaka i ateljén började jag måla havet. Mitt hav är inte stilla. Det är alltid i rörelse. Svart, strävt och levande.
Folk frågar: »Varför målar ni inte ett lugnt hav?« Jag svarar: »Havet jag såg var aldrig stilla.«
Den dagen på klippan såg jag det hav jag skulle måla hela livet.

Jag lämnade
färgerna.
Det fanns färger
som jag hade tagit med mig
från Tokyo.

Koboltblått,

kadmiumrött,

djup ultramarin,

klar cinnober.

Det var dyrbara färger,
förda från Europa,

och varje tub
var värdefull.

Under lång tid
vaktade jag dem
noggrant.

Jag använde dem
inte lättvindigt.

Jag rengjorde dem väl
och lade dem tillbaka
på sin plats.

Men medan jag levde
på denna ö

började jag känna

att de färgerna
blev alltmer främmande
för mig.

Koboltblått
kunde inte måla
denna ös hav.

Det havet
var svartare,

strävare,

djupare.

Kadmiumrött
fanns ingenstans
på denna ö.

Här fanns ingen färg
som ropade
på det sättet.

Inte ultramarin.

Inte cinnober.

Ingen av dem
var språket
för denna plats och dess liv.

En dag
samlade jag
de färgerna

på ett ställe.
Jag såg länge
på dem.

De var glansen
från mina unga år.

De var beviset
på min framgång.

De var
min stolthet.

Men de var inte
denna ös färger.

Jag kastade dem inte.

Jag lade dem bara
i en djup låda

och tog aldrig fram dem
igen.

I deras ställe
lämnade jag
nya färger.

Jord,

svart tusch,

och det torra gräsets färg,
som jag hade gjort
med mina egna händer.
De glänste inte.

De var bara tre.

Människor undrade.

“Är det inte
för få färger?

Ni borde använda
fler nyanser.”

Jag kunde inte
svara.

Jag visste bara.

En målning blir inte rikare
därför att den har
många färger.

Först när färgerna
är få

kan var och en
finna
sin plats.

Nu finns det
på min duk

bara tre färger.

Men jag vet:
i dessa tre färger
finns hela tiden
för denna ö.

Och platsen
jag lämnade
mellan färgerna,

det tomma rummet,

var det tyngsta.

Tomrummet
var inte tomt.

Där fanns

det som inte sagts,

det som inte målats,

och tiden
som lämnats kvar.

Att lämna
var det svåraste.

Men först efter
att jag hade lämnat

började jag till sist
måla.

Jag ristade in
mitt namn.

Den dagen
var inte särskild.

Jag hade bara avslutat
en målning

och tvättade
penseln.

Plötsligt såg jag
att ett hörn
av duken
var tomt.

Det var platsen
för signaturen.

Min hand
stannade ett ögonblick.

Under lång tid

hade det varit svårt för mig
att skriva
mitt eget namn.
Namnet
från Tokyoåren

bar inom sig
ett japanskt uttal.

Namnet
från Seoulåren

bar tyngden
av konstvärlden.

Inget namn
passade

denna plats,

denna målning.

Jag tog penseln,

och lade den
ifrån mig igen.

Jag satt så
länge.

Jag vet inte
vad som ledde mig
i det ögonblicket.

Jag doppade en liten pensel
i svart tusch
och skrev ett enda tecken
i dukens hörn.

志.

Ji.

Vilja.

Avsikt.

Jag skrev det litet.

Jag skrev det inte
med stolthet.

Jag skrev det bara
som ett tecken:

att en människa,

som bär en vilja
inom sig,

står
på denna plats.

Det var inte
ett konstnärsnamn.

Det var inte
mitt borgerliga namn.

Det var bara
ett namn
jag gav
mig själv.

Inte ett namn
givet av Tokyo.

Inte ett namn
givet av Seoul.

Inte ett namn
givet av en lärare

eller av en familj.

På den plats
där mina händer
blev tomma,

på den plats
där jag knäböjde
inför platsens natur och liv,

på den plats
där jag tog emot
det torra gräsets färg,

var det ett enda tecken
som steg
ur mitt inre.

Jag såg länge
på det.

Jag skämdes inte.
Till sist

kunde jag skriva
mitt eget namn

på en målning
jag själv hade målat.

Men med tiden

förstod jag:

det enda tecknet
var inte bara ett namn.

Alla målningar
jag målade
i mitt liv

bar till slut
samma vilja.

Därför var det tecknet
en signatur

och samtidigt
en titel.

Namnet
jag gav mig själv

blev titeln
på hela mitt måleri.
Det krävde
fyrtio år.

Jag förlorade
orden.

Från den dag
jag ristade in
mitt namn

talade jag
allt mindre.

Inte ens till dem
som kom för att besöka mig

gav jag längre
långa svar.

I breven
skrev jag bara
korta meningar.

Ibland gick
en hel dag

utan att jag sade
ett enda ord.

Ibland frågade folk lågmält:

“Mår du inte bra?”

Jag log bara.

Jag var inte sjuk.

Det var bara det

att jag hade
allt mindre
att säga.

Det var märkligt.

När jag levde
på fastlandet

talade jag mycket.

Jag förklarade
måleriets teorier.

Jag diskuterade
med kolleger
hela natten.

Jag skrev
om västerlandets strömningar

och om österns anda.
Jag trodde
att de orden

var min tanke.

Men när jag kom
till denna ö,

förstod jag.

Många ord
var inte min tanke.

De var bara ord
sagda av rädsla
inför tystnaden.

På denna ö

var tystnaden
inte skrämmande.

När jag slutade
tala,

började jag höra
andra ljud.

Ljudet av vinden
som rör vid gräset.

Ljudet av Jejus lilla häst
som åter tar andan.
Ljudet av kråkan
som fäller ihop vingarna.

Ljudet av havet
som rör sig långt borta.

Och under alla
dessa ljud

fanns den låga rösten
från platsens natur och liv.

Först när jag inte talade

kunde jag till sist
höra
den rösten.

En dag
frågade en besökare mig:

“Mästare,
känner ni er inte ensam
på denna ö?”

Jag kunde inte
svara.

Jag öppnade bara
fönstret
lite mer.

Besökaren
förstod nog inte.

Men det
var mitt svar.

Där det inte finns ord,

kommer platsens natur och liv in
och fyller platsen.

Och där de
fyller platsen,

växer måleriet.

Sedan dess

har jag inte längre rättat
ens en darrande linje
i mina målningar.

Om jag hade varit ung,

skulle jag ha suddat ut
den darrningen.

Men jag lämnade den
sådan den var.
Det tog mig lång tid
att lära mig:

att vara levande
kommer före
att vara fullkomlig.

Nu

svarar jag inte
med ord.

Jag svarar
med måleri.

Jag blev platsens natur och liv.
I morse öppnade jag ateljéfönstret. Vinden kom in och fick mina kläder att fladdra. Jag vände mig inte om. Jag lyfte bara penseln.
När jag först kom hit var jag rädd för allt. Vinden, stormen, tystnaden. Och framför allt mig själv. Jag var rädd för tomma händer, för att förlora mitt namn och för att bli bortglömd.
Men nu är jag inte rädd. Eftersom händerna blev tomma fyllde platsens natur och liv dem. Eftersom jag lade ner allt steg ett namn ur mitt inre. Eftersom människor glömde mig mindes platsen mig.
På fastlandet målade jag bilder. Här, i denna natur- och livsmiljö, blev jag en bild.
Min böjda rygg liknar Jeju-ponnyns rygg, mitt ena grumliga öga den gamla kråkans öga och mina torra händer det torra gräsets färg. Min tystnad liknar platsens låga röst.
Som ung lärde jag mig att måla väl. Först som gammal lärde jag mig vad jag skulle lämna. Mitt måleri kom sent, men därför blev det till slut mitt eget.
Nu vet jag. Livet är exil. Men konsten är en välsignelse. En välsignelse man först kan ta emot på exilens plats.
På fastlandet hade jag måleriet. Här hade jag platsens natur och liv. Och de tog mig till sig.
En dag kommer jag att lägga ner penseln. Då tar vinden emot mitt sista andetag och ger det tillbaka till fälten, havet och det torra gräset. Jag sörjer inte över det. Jag har redan blivit en del av denna plats och dess liv.